Det är ju bara att sätta sig ned och skriva, tänker jag. Och så sätter jag mig ned, och skriver.

Med avstamp i en idé och med ett embryo av två, tre meningar så hoppas jag på att orden ska fortsätta flöda. Men. Det gör de inte. De sinar.

Ungefär här.

Jag har försökt förstå varför de sinar. Det är svårt. Kanske är det, som så ofta, en rad faktorer som spelar in. Att det jag skriver om är ointressant eller att just mina åsikter om ämnet är onödiga. Eller. Ännu värre. De gånger jag snubblar över över något som verkar intressant men inser att jag inte har något nytt att tillföra, hur jag än försöker. Vem är jag då att tycka till?

Ord kommer inte lättvindigt till mig. Jag stöter och blöter dem innan jag ens tillåter dem att skrivas ut på skärmen. Och när de väl tagit plats där så löper de stor risk att tas bort så fort jag läser meningen som jag nyss skrivit.

Jag har en tendens att överredigera. När jag läser det jag skrivit så resulterar det oftast i att jag kapar ned texten till den grad att den tappar den tillstymmelse till personlighet som den en gång startade med. Alla onödiga meningar, teser och paragrafer stryks. En efter en. Och inte sällan resulterar det i att blott en rubrik återstår på ett tomt ark.

Så. Jag ska göra mitt yttersta för att komma till bukt med den här skriv- och publiceringsrädslan. Efter idogt grubblande så har jag stipulerat två strategier för att ta mig framåt.

1. Skriva.
2. Publicera.

Sjutton, vad fyller ens den här hemsidan för syfte om jag inte vågar fylla den med något?

• Äntligen försommarväder! Sol och t-shirttemperaturer resulterat i att man kan vistas utomhus utan att vara i konstant rörelse. Och för att göra den klassiska försommarlooken komplett så har jag redan rödbränd näsa, nacke och en begynnande bonnabränna. Som det brukar bli.

• Med försommaren så har också cykeln fått komma ut och rasta sig. Mitt cykelförbud har hävts nu när jag har köpt mig en hjälm. Vad gör man inte för att växa till sig till en bra förebild och en någorlunda fadersfigur?

• Veckans Karantänquiz började skakigt men vi fann oss kvickt. Skönt då att ha förstärkning på länk. Tjugoåtta poäng av trettiotre möjliga får man ändå anse vara ett starkt resultat.

• Jag har växlat mellan att jobba hemifrån och att sitta ensam själv på kontoret. Lyxigt att kunna variera sig.

• Tillbaka på jobbet igen och jag har kontoret för mig själv eftersom alla andra jobbar hemifrån. Jag kände att jag behövde gå hit för att hitta tillbaka till en jobbrutin och samtidigt ge Lisa och Otis en chans att hitta en egen rutin hemma, utan att jag sitter där och muttrar. Plus att grannarna renoverar badrummet.

  Men tur är väl det att jag har kontoret för mig själv. Jag sitter här sunkigare än vanligt i en nedkräkt tröja, ofriserat hår och djupa påsar under ögonen.

• The Witness är nu avklarat och med facit i hand kan jag nu säga att det är ett av de bästa och de värsta spelen jag har spelat.

  Jag både älskar och hatar det.

  Jag älskar det för dess miljö, stämningen och pusslen som det bjuder på. Mystiken i att vara fast på en öde ö och alla frågor som hänger i luften. Vad har hänt på ön? Varför är man där? Vem har designat alla pussel? Vad är syftet med ön?

  Ni vet, alla frågor som karaktärerna i Lost ställde till sig själva och varandra.

• Quizadillas körde streamat karantänquiz. Vi skrapade ihop respektabla 31 poäng av 36 möjliga.

• Eftersom jag är tillbaka på kontoret så har jag återupptagit mitt radiolyssnande. Jag växlar mellan BBC Radio 6 Music och Beats 1 beroende på humör och tid på dagen. Överlag är det för mycket hiphop/RNB på Beats 1 men mellan kl 11 och kl 13 så kör Matt Wilkinson en skön mix av låtar som jag brukar slå över till.

• Att för all framtid stämpla en liten människa med ett namn var svårare än vi trodde att det skulle vara. Men nu har Otis äntligen fått sig ett namn.
• Han har också fått sig en pappa. Vi har varit hos familjerätten och skrivit under papper så nu är jag pappa på riktigt.
• Vädret har varit bättre vilket har möjliggjort promenader och utomhushäng med vänner och familj. Temperaturerna ligger fortfarande på tiogradersstrecket så det är kyligt att sitta ute om det blåser det minsta. Men det går, och det är huvudsaken.
• Under lugna amningsstunder löser jag och Lisa pussel i The Witness igen. Det finns få spel som är så långsamma (på ett bra sätt), frustrerande (på ett bra sätt) och tålamodsprövande (på ett bra sätt) som jag upplever att The Witness är.
• Veckans lyssning har varit en kakofoni av olika artister och musikstilar. Otis Redding, Cocteau Twins, Vampire Weekend, Bob Dylan, The Strokes och Bruce Springsteen är bara några exempel på vad som har spelats (och dansats till) här hemma.

• Bebisen (som ännu är namnlös) har hållit oss fortsatt sysselsatta. Vi mäktar med ungefär en utflykt per dag men inte mer. Ena dagen innebär det PKU-test på Östra, andra dagen går vi ned till servicebutiken för att hämta paket.

  Pga pandemi har vi ersatt hembesök från familj och vänner med FaceTime. Ljud och bild i all ära, men det är inte samma sak som ett sorl från ett rum fullt med människor man tycker om.

• Under den här veckan har jag tagit 600 foton. 99% av dem är på bebisen.

• Bakat bröd. Jag snubblade över ett brödrecept som inte involverade knådning. Tar 2 minuter att förbereda på kvällen och sen in i ugnen i 40 minuter på morgonen.

  4,5 dl kallt vatten

  1,5 tsk salt

  0,25 tsk jäst

  1 l mjöl

  Dimensionera så att det passar den brödform du vill grädda i.

  Blanda ingredienserna tills degen är lagom blöt.

  Låt stå framme i 8-24 h. (Jag lade en fuktig handduk över bunken för så har jag sett att mamma gör)

  Ställ ugnen på 200 grader.

  Olja brödformen och dumpa i degen.

  Grädda i 40 minuter.

• Som en del i en påverkanskampanj spelar vi våra favotitalbum i hopp om att de ska gnugga av sig på bebisen. Några album som gått varma här hemma: The xx, Indians – Somewhere Else, Youth Lagoon – The Year of Hibernation, Pink Floyd – The Wall.

Denna vecka har det inte funnits tid till mycket annat.

• Jag blev otroligt inspirerad av Jacob Michelsen och hans filmfoton när vi sågs i förra veckan. Inspirerad till den grad att jag har fått låna Lisas pappas gamla Canon FT QL. Laddad med en ny rulle Fujifilm Superia 400 film så har jag försökt ta foton på ditten och datten. Det är dock både svårt och tidskrävande utan en fungerande ljussensor. Batteriet som är tänkt att driva den är märkt med “Made in West Germany” vilket skvallrar om hur gammalt det är.

• Jobbmässigt så har jag slitits mellan support och utveckling. Jag försöker fortfarande få ordning på en inloggningsfunktionalitet via oauth men det har gått segt. Det har varit mycket att sätta sig in i.

  Jag har jobbat hemifrån ett par dagar. Dels för att känns tryggt rent allmänt men främst för att jag inte vill riskera att dra på mig Corona nu när födelsedatumet börjar närma sig. Jag vill verkligen inte riskera att bli portad från förlossningen.

• Två album har snurrat varma i hörlurarna den här veckan. Ryder av Holy och Like New av Purr.

• Return of the Obra Dinn är nu helt avklarat och jag kan fortsatt rekommendera det varmt. En synnerligen unik spelupplevelse. Problemet med unika spelupplevelser är att det inte finns något naturligt spel att plocka upp nu när man har fått mersmak.

• Bebisen gjorde oss så pass oroliga i veckan att vi åkte in till Östra sjukhuset. Hen rörde sig inte som hen brukar och då finns det inte direkt något alternativ till att åka in. Så fort vi anlände så tog barnmorskan CTG och hjärtat slog som det skulle. Efter det tog det många timmar tills vi fick träffa en läkare som gjorde ultraljud – men det gjorde inget att det tog tid för vi var trygga med att hjärtat ändå slog som det skulle. Ultraljudet såg normalt ut och bebisen låg och sprattlade gott där inne i magen.
• På jobbet har jag försökt sätta mig in i OAuth för att vi ska få till ett enhetligt inloggningsflöde.
• The Matrix är fortfarande en sjuhelsikes bra rulle. Jag och Lisa såg den nu i veckan och jag var nervös över att den skulle kännas gammal, lam och töntig. Sällan har jag blivit så glad över att ha så fel.
• On the metal med Jonathan Blow är ett härligt nördigt poddavsnitt om programmeringsspråk, spelmotorer och en god släng av “det var bättre förr”.
• Pomperipossa Records annonserade i veckan att de släpper Dark Morphs nya album Dark Morph II. Det väckte min nyfikenhet och deras 2019-album har gått varmt i hörlurarna den här veckan.
• I spelet Return of the Obra Dinn har det börjat lossna och jag har fått löst en rad mysterier ombord på den båten. Det är ett spel jag kan rekommendera varmt.

(Jag ska försöka mig på att skriva veckouppdateringar.)

• På jobbet har vi lanserat vårt nya långläsningsformat som jag har varit del av ta fram. Det känns kul att få visa upp det för läsare och feedback har redan börjat rulla in. 90% klar nu är det bara 90% kvar. De artiklar vi släpper den här helgen är:
  • Natt på Medelhavet
  • Så gick det för de svenska incel-männen
  • Truckstop Alaska – från vaggan till graven
• Jag fortsätter att åka till Stockholm även om det börjar kännas mer nervöst nu att åka från stan när det börjar närma sig ankomstdatum.
• Det har varit skralt med tv-serier på sistone men jag har börjat titta på Mystic Quest och har funnit den oväntat underhållande. Hittills är det den AppleTV+serie som jag har uppskattat mest efter att ha sett The Morning Show och For all mankind.
• Efter 2-3 mejls korrespondens till GOG om en buggande muspekare så har jag äntligen tagit tag i att starta Return of the Obra Dinn. Det är uppfriskande med spel som berättar historier på helt nya vis och där är verkligen Obra Dinn i en klass för sig tillsammans med Her Story. Mig veterligen finns det inga andra spel att jämföra det med.
• Musikmässigt har det varit en spretig vecka. Bombay Bicycle Clubs album Everything Else Has Gone Wrong forsätter att gå varm i högtalarna här hemma, men det har också smugit sig in lite folk i form av Bonny Light Horsemans album samt Christian Kjellvanders nya projekt Doom Country.