För första gången under alla de år som jag har haft min Fujifilm X-T3 så hängde den sig igår till den grad att jag kände mig nödgad att dra ur batteriet. Det tyckte kameran var såpass obekvämt att den bestämde sig för att straff-nollställa samtliga inställningar, inklusive mina filmsimuleringar.

Det är egentligen inget speciellt med just mina filmsimuleringar, mer än att de är just mina. Varje gång jag försökt göra några drastiska förändringar när det kommer till val av film så slutar det alltid med att fotona känns som någon annans foton. De ser inte ut som de brukar. De är inte mina.

I brist på dokumentation över de småjusteringar jag gjort genom åren så gladdes jag omåttligt över att Fujifilms XApp numera kan visa ett fotos exakta inställningar. Så, inför framtiden, här är receptet till filmen jag valt att kalla Vardagsskimmer 64. Inspirerad och sprungen ur Kodachrome II och Classic Chrome.

Några exempelfoton som är tagna med det här receptet och som kommer direkt ur kameran:

”Det här gå ju som en dans” utbrister femåringen efter att ha tagit över kontrollen i Outer wilds och klipper trätoppar med sikte mot solen.

Inte nog med att Switch 2 blev något dyrare än jag hade räknat med, extra kontroller kostar hutlösa 1 190 kr / styck. Och jag kommer behöva två stycken, helst tre. 😅

Nu skall jag slå på säsongsfinalen av Silo säsong 2. Wish me luck! 📺

Annandag påsk och kräksjukans förrädiska lugn ackompanjeras av tonerna från The National.

Dilemmat i att jag inte kan bestämma mig för om jag ska köpa Blue Prince nu till PS5 eller vänta för att se om det släpps till Switch 2.

Trots svår fomo så känns det som ett alldeles särdeles trevligt lir att spela från en stuga, liggandes i en soffa till smattret av sommarregn mot rutan.

Kom över en begagnad Woom 1 i höstas och äntligen var det dags för 1,5-åringen att få komma ut och provcykla. Med stolt flin på sina läppar så anser hon sig själv nu en fullfjädrad medlem i Woom-maffian tillsammans med storebror.

Makalösa barncyklar det där.

Christoffer Röstlund Jonsson, för etc.se.

Joakim skulle ha varit hemma vid det här laget. Det är han inte. Han är någonstans inuti Marmara, Europas största fängelsekomplex. Det är ökänt för sina brutala förhållanden: våld, bestraffningar, skabb. Minst 11 000 människor är inlåsta i betongbjässen, dubbelt så många som det ens finns fängelseplatser i hela Sverige. Tusentals av dem har frihetsberövats eftersom de ses som fiender till Turkiets regim.

Joakim är en av dessa fångar. Fängslad för sin journalistik. Han är min kollega och kompis.

Det går inte en dag utan att tankarna vandrar iväg till Joakim Medin och till det ofattbara i att han fortsatt sitter frihetsberövad utan att ha begått något brott.

Absurditeten i att han sitter där han sitter – medan ens egna vardag lunkar på som vanligt, i sin gilla takt, med alla bestyr och våndor som hör vardagen till. Det är svårt att förena.

En vacker dag kommer han att släppas. Det är jag övertygad om. Men alla andra dagar sitter han kvar.

Min gode vän Magnus har legat sjuk och verkar söka efter kaninhål att ramla ned i. Han frågade nämligen nyss om ”hidden gems” och om man har något kul, utöver det vanliga, installerat på sin Mac.

Vetitusan om jag har det, eller om någon av de på min lista kan kallas för ”gems”. Men jag valde i alla fall att lägga emfas på ”hidden” och plocka ut ett par appar som knappt har något eget gui men vars funktion jag saknar varje gång jag sitter vid en dator som inte har dem installerade.

• Pika är en trevlig colorpicker som bor uppe i menyraden.
• Amphetamine för att undvika att datorn går ned i viloläge
• MagicQuit för att automatiskt stänga ned appar när de inte använts på ett tag.
• FuzzyTime för att visa klocka i klartext, ”Tio i åtta” i stället för ”19:50”.
• Pastebot för att hantera urklippsminnet
• Rectangle för att skyffla runt fönster

Varsågod för kaninhål!

Inte många rätt i min switchteori från tidigare i år. 😄

Färdigt¹.

Plötsligt händer det! Tapeten kommer på plats.

Förundras alltid över att det går att nörda ned sig i precis vad som helst. Snödroppar till exempel.

Hemma efter en trevlig meetup och är nu sugen på att skriva om samtliga kodbaser till att bli Local-first.

Borde lägga mig innan jag hinner påbörja något.

Bygger söndagsbana.

Jag vet inte vad ni står och förbereder för middag i dag men vår middag har varit bestämd sedan länge.

Fyraåringar glömmer tydligen inte sådant.

Fem fantastiska saker med renoveringstapet:

Man har ju vant sig vid att skriva 2025 nu och februari kanske räknas som lite sent för att runda av fjolåret.

Men om inte nu – när ska jag annars lyckas etablera en tradition av att publicera helt meningslösa siffror runt årsslutet? År 2023 resulterade i 8279 bilder och jag vet att ni, liksom jag, har suttit som på nålar sen nyårsafton i hopp om att få veta hur 2024 har stått sig i jämförelse.

Jag kan nu stolt meddela att väntan är över. Väntan är äntligen över.

*trumvirvel*

Kvantitet 

Likt föregående år så börjar vi med kvantiteten. Räkningen för 2024 slutade på 13 704 foton. Det är hela 5425 (!) fler än förra året.

I den här drösen av foton så står våra telefoner för dryga 56% av totalen och storkameran står för dryga 41%. Av någon anledning är förhållandet det omvända jämfört med förra året.

Vilket tar oss vidare till siffrorna som egentligen betyder något:

Kvalitet

Vi är flitiga på att favorisera foton i vår familj. Det har blivit en naturlig del av vårt fotoflöde.

Som en naturlig del av av vår i biblioteketsorganisering så favoritmarkerar vi de foton som vi tycker ”det här känns värt att visa upp”. Favoritsjärnan indikerar att fotot tagit sig över någon slags subjektiv lägstatröskel. Inte att fotot är något slags konstverk. Således kan man utan problem räcka telefonen till en bekant, trycka in på favoritalbumet, och sedan låta personen svajpa mellan foton bäst den vill.

Så, hur många av årets 13 704 foton kvalade in som favoriter?

*trumvirvel igen*

2796 favoriter. Det är 943 fler än förra året för den som räknar. (Och det gör vi ju.)

Vi favoriserar alltså fortfarande ca en femtedel av samtliga foton. 20% i år jämfört med 22% förra året.

Det här året är det också betydligt jämnare mellan andelen favoriserade foton mellan telefonerna och kameran. De ligger runt femtedelen båda två – kameran något under och telefonerna något över. Förra året var det betydligt större skillnad mellan dem.

Jag funderar på om jag varit duktigare på att ta gallra bort och kassera meningslösa bilder från kameran det här året. Foton som är ur fokus eller foton som tagits av misstag. Det förklarar dock inte att telefon-andelen har sjunkit så mycket i år jämfört med förra året.

Det var allt. Nu är det slut på meningslösa siffror för den här gången.

Nintendo visade som bekant upp Nintendo Switch 2 för ett par veckor sedan. Och vi väntar ju egentligen fortfarande på fler konkreta detaljer från Nintendo. Men vi ska inte låta sådana petitesser hindra oss från att spekulera i en av de stora diskussionspunkterna sedan de släppte teasern. Att spekulera är ju alltid kul!

Den stora vida webben har nämligen tisslat och tasslat om huruvida kontrollerna kommer kunna användas som möss eller ej.

Läs t ex Maddy Myers för Polygon:

This was already rumored, and if I hadn’t seen those rumors, then I might not have understood what I was looking at during the portion of the teaser that depicts the Joy-Cons sliding around on a hard surface like a cute lil’ mouse. Because of those rumors, though, I’m now convinced that this is a thing and the Switch 2 will include this feature. The video specifically shows the Joy-Con mouse position as perpendicular to the surface its on. The new Joy-Con mechanic is further cemented by the part of the video that shows a Joy-Con on its side with a section that really looks like an optical mouse light.

Och hon spekulerar vidare:

My biggest question is… why? I’ve now picked up my old Joy-Cons and slid them around my desk just to get a feel for how this would be, and it feels weird as heck. They’re small and fiddly. The new Joy-Cons will be bigger and may feel a bit more robust, but this is still a very skinny and flat mouse that doesn’t look like it would conform to a human hand particularly well. It would probably hurt my hand if I used this “mouse” for a prolonged length of time.

That matters, because most games that benefit from using a mouse are games that involves a lot of mouse usage. I’m thinking about strategy games here, with lots of menu items on the screen to click on, or units to select and direct to different places on a map. Or maybe point-and-click adventure games that require carefully sliding a cursor around a room, looking for clues.

Ett högst rimligt resonemang.

Jag håller med om att det mycket väl kan vara så att musfunktionen faktiskt kommer att vara en ganska obekväm upplevelse. Men med den viktiga distinktionen att Nintendo är helt okej med det.

Min teori är nämligen att musfunktionen inte är ett mål i sig självt. Snarare är musfunktionen en nödvändig konsekvens av de har valt att lägga fokus på en helt annan del av hårdvaran: pekskärmen.

Switchens pekskärm har verkligen levt ett liv i skymundan. Mig veterligen nyttjas den bara fullt ut i ett fåtal spel. Åtminstone bland Nintendos egna titlar.

Vilket, förmodar jag, främst beror på att pekskärmen av naturliga skäl kräver att man spelar i handhållet läge. Så fort man kopplar upp sig mot en tv så går pekskärmen inte längre att använda och man tvingas förlita sig på den ordinarie spelkontrollen. Eller, i vissa fall, knapphändiga rörelsekontroller. Oavsett tvingas man leva med en stor precisionsförlust så fort man vill använda en större skärm.

Även en halvkass mus skulle kunna jämna ut det här precisionsglappet mellan handhållet och inkopplat läge. Nintendo skulle då ha den ventil de behöver för att våga bygga fler spel och upplevelser som kräver en högre precision.

Vågar man hoppas på en fullfjädrad editor för att skapa egna banor i Mario Kart 9?

Avgrundsdjup tragedi i Örebro idag. Det är svårt att ens ta in och än svårare att förstå.

Fyraåringen förkunnade just att alla månadsskiften det här året minsann ska firas med risgrynsgröt.

Så. Nu äter vi risgrynsgröt.

Ett sjujäkla bra röj på Pustervik i kväll med Avantgardet som avsändare. Rick Titrö skrev, för Hymn, klockrent om förra helgens spelning i Malmö och jag har inte tillräckligt med ord för att ens kunna tillägga något.

Sörplar i mig säsongens sista glöggflaska.

”Pappa, vet du vad!!? Det kan faktiskt vara sol fastän att det är vinter. Jag vet det för det var faktiskt sol en dag nära jul nån gång.”

Fyraåringen sammanfattade just denna vinter.

Motvind, paffa däck och lårmuskler som inte har cyklat på en hel pappaledighet.

Flåsig start på årets första arbetsdag.