FrÄn tystnad till falsett
Hösten har anlÀnt, och jag har till sist klivit in i rollen som förÀldraledig. Blott en vecka har gÄtt, och om nÄgon frÄgade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat Àn att nicka och le. Precis sÄdÀr som man gör nÀr man försöker att dölja sanningen om de smÄ katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.
I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt tvÄ kvÀllar den hÀr veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem pÄ min sida.
FörÀldraledigheten lÀr en mÄnga saker. Men jag har insett att det framförallt Àr en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns sÄklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, nÀr det försvinner in i egenlek, Àr som ljuvlig bakgrundsmusik. SÀrskilt nÀr det ackompanjeras av en ettÄrings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.
Eller ljudet av rafsande i en legolĂ„da, en fantasilek i falsett om nĂ„gon familj som strandat pĂ„ vĂ€g till farmor och farfar. Eller nĂ€r det plötsligt deklareras: âNĂ€e nu ska jag stĂ€lla mig vid fönstret och rĂ€kna bilar med dragkrok. En, tvĂ„ tre…â
Men sÄ finns det ocksÄ de mindre angenÀma ljuden. Ett av dem, har jag fÄtt erfara, Àr nÀr ettÄringar och fyraÄringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnÀllgrÄt. Det Àr sÀllan utan anledning förstÄs. Allt som oftast beror det pÄ att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rÀtt tid. Och Àven om ljudnivÄn i stunden kan vara plÄgsam sÄ drunknar den i ljudet av skammen över att det Àr ens eget fel.
SÄ, nÀr allt kommer omkring, Àr inte ens den vÀrsta sortens oljud sÀrskilt hemskt. Det Àr trots allt bara ett högljutt bevis pÄ att de fortfarande Àr vid liv.
I stÀllet Àr det avsaknaden av ljud som skrÀmmer. NÀr total tystnad infinner sig sÄ löper en stackars förÀldrahjÀrna amok. Under brÄkdelen av en tyst sekund kan den lÀtt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvÄ av dem direkt dödliga.
Det Ă€r sĂ„ledes svĂ„rt att njuta av tystnaden, ens nĂ€r den sker under kontrollerade former. Ăven nĂ€tter dĂ€r de dĂ€r ljudkĂ€llorna sover borta sĂ„ vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör nĂ„gon puls eller nĂ„gra andetag.
Tystnaden, den Àr för alltid förstörd. I stÀllet har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnÀllande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.
Bytt Àr bytt och kommer aldrig tillbaka.