Jag bygger webbsidor, appar och allsköns digitala ting.
Just nu gör jag det hos
Funkis Multimedia.
De halvljumna recensionerna av Indiana Jones-spelet motsvarar ganska vÀl mina förvÀntningar frÄn de trailers och spelgenomgÄngar jag sett.
Lite otippat blir jag i stÀllet sugen pÄ att spela om Wolfensteinspelen. Ett sug som ocksÄ delvis kan hÀrledas till The man in the High Castle.
I continue to chip away on Mikro, my third-party Micro.blog app.
Itâs not a particularly speedy process. Mainly because Iâm not an experienced Swift or SwiftUI developer. But also â and more importantly â since it also competes with the most important job of all: caring for my kids during my paternity leave. đ
Nothing has really changed with regard to the motivation of the project. Iâm still hesitant to ever release it publicly and its goal is not really to bring anything new to Micro.blog. For now, itâs solely for me. But I do use it every day and it has replaced the official Micro.blog app for nearly all tasks.
So, for no particular reason other than I wanted to share, here are some progress since last time:
My Micro.blog credentials are no longer hard coded into Mikro (phew!) and itâs now possible to sign in using any Micro.blog account. The account credentials are stored (and potentially synced) in Apple Keychain so that they remain safe and secure on your devices.
Iâve spent some time to tweak the transitions between the timeline and the image viewer. There is still some clipping going on that I canât figure out how to get rid of but itâs getting there.
Iâve added a button to quickly translate the text of a post using Appleâs built-in translation and UI. Iâm not particularly happy about the UI/UX of the translation so I might try to display the translation inline instead of showing the default translation sheet. The Apple translation service is also quite limited but hey â it works. And it took almost no effort to add it.
Iâve been experimenting with MarkupEditor to enable rich text editing when composing a post. Overall Iâm very happy how far it has gotten me, especially with so little effort. But I really want to polish the UI and UX some more.
Ălskar att webben fĂ„r vara lite smĂ„tokig igen: Kirby vs. this blog post.
Kirby has floated onto my blog post. Inhaling everything.
Lurarna den hÀr veckan har nÀstan uteslutande ockuperats av Amanda Bergmans eminenta Your Hand Forever Checking On My Fever. En direkt konsekvens av söndagens, lika eminenta, framtrÀdande pÄ Pustervik.
Experimenting with @stevengharris@mastodon.social excellent WYSIWYG editor for my homegrown Micro.blog app Mikro. Looks very promising out of the box.
Testing, testing, testing. Don't mind me.Â
Rotade i musikbibliotekets bakre gömmor och hittade ett eminent söndagssoundtrack: Feist â Look at what the light did now
Min semestersĂ€krade hemskĂ€rm höll semestern ut â alldeles lagom till att iOS 18 slĂ€pptes. Sedan dess anvĂ€nder jag den inbyggda funktionen för att “fĂ€rga” ikonerna i svartvitt.
Finns dÀr musik finns.
â
Kanske inte ett album för den breda allmÀnheten. Men för förÀldrar med barn i förskoleÄldern kan jag varmt rekommendera dessa nyutgivna jazztolkningar av barnvisor. En utomordentlig trevlig bakgrundsplatta som bÄde barn och vuxna kan nynna med i medan man gör annat.
â
Jag introducerades till Efterklang i och med slĂ€ppet av Piramida, 2012. Sedan dess har jag aldrig riktigt fastnat för nĂ„gra av deras album Ă€ven om jag avnjutit dem live. Det hĂ€r senaste albumet lĂ„ter inte alls som Piramida, i stĂ€llet Ă€r det betydligt mer bombastiskt. Stundtals pĂ„minner det nĂ€stan om M83s Hurry up, weâre dreaming. Och kanske Ă€r det just dĂ€rför jag uppskattar Things we have in common sĂ„ mycket.
â
Höst brukar innebÀra mer singer-songwriter i högtalarna hemma och Bon Ivers senaste EP gör ingen besviken. Förutom om man kanske hade önskat nÄgot mer experimentellt i stil med exempelvis 22, a million. Musikaliskt Àr denna EP inte alls lika utmanande men vÀl ett trevligt soundtrack till dalande höstlöv.
â
Vill man utöka höstlistan med ytterligare ett album sÄ bör man köa Phosphorescents senaste Revelator. Och nÀr det albumet tar slut sÄ kan man fortsÀtta med valfritt annat Phosphorescent-album.
â
Shoegaze med allt vad det innebÀr av tillhörande elgitarrer, distpedaler och synthar. Men med ett tydligare upptempo-beat Àn vad jag Àr van vid nÀr det kommer till Shoegaze.
Förövrigt ett album som jag aldrig hade upptÀckt om det inte vore för den nystartade sajten Hearing Things, startad av fem tidigare Pitchfork-anstÀllda som blev av med jobbet i samband med att Pitchfork skohornades in i GQ.
â
En genomförkyld familj har satt tydliga begrÀnsningar kring mÀngden stillsam egentid man kan fÄ loss för att lyssna in sig pÄ nya album. SÀrskilt pÄ album som inte riktigt gör sig som bakgrundsmusik utan förtjÀnar bÄde en och flera aktiva genomlyssningar.
Ser fram emot att kunna lyssna pÄ de hÀr i lugn och ro nÄn gÄng framöver:
Finns det ytterligare nÄgot jag bör lyssna pÄ mÄntro?
Jag och fyraÄringen bakar kanelbullar till tonerna av Barnjazz pÄ svenska. Vardags-edge att hinna med ett bullbak medan lillasyster sover för- och eftermiddagslur. Men gott luktar det!
Höst, höst och höst. Skrotar runt i köket till ljudet av Trolltider i vardagsrummet: packar matlÄdor av överbliven pumpasoppa, putsar nÄgra silverskedar och suktar efter ostbricka till efterrÀtt.
Det började för lĂ€nge sedan. En smart glödlampa hĂ€r, ytterligare en dĂ€r. Jag hade, som en ansvarsfull vuxen med fast inkomst, Ă€ntligen hittat nĂ„got som skulle förenkla livet. Lampor som tĂ€nds och slĂ€cks automatiskt nĂ€r man kliver in genom dörren â framtiden var ljus. Det tjugoförsta Ă„rhundradet skulle Ă€ntligen rĂ„da bot pĂ„ mörkret.
Tills för ett par veckor sedan höll vi oss strikt till ljuskĂ€llor frĂ„n Philips Hue. Det fungerade, tills en av de dyrare lamporna plötsligt dog. Det kĂ€ndes orimligt att betala nĂ€rmare 500 kr för att ersĂ€tta en… lampa. Ja, en lampa.
Vi var sÄledes i behov av nÄgot billigare. SÀrskilt nu nÀr mörkret började krypa pÄ, och vi dessutom ville köpa fler smÄlampor för att motarbeta det med de medel vi hade att tillgÄ.
Men! Behovet Ă€r egentligen inget nytt. Jag har lĂ€nge hĂ„llit mig frĂ„n att utöka vĂ„rt system i vĂ€ntan pĂ„ att Matter â framtidens hubblösa standard â skulle rulla ut pĂ„ bred front. Men tiden gick, lampor gick sönder och den hubblösa framtiden lyser Ă€nnu med sin frĂ„nvaro.
SÄ dÀr stod jag, med en halvtrasig uppsÀttning smarta lampor i relativt akut behov av ljus. Vad gör man dÄ? Jo, man ger upp om den optimala lösningen och faller tillbaka till nÄgot som faktiskt gÄr att köpa: gammal hederlig ZigBee. Det Àr tekniken bakom Philips Hue och flertalet andra smarta system. Den utopiska, hubblösa Matter-framtiden fÄr vÀnta, och istÀllet vÀlkomnar vi ytterligare en hubb i vÄrt hem.
Valet föll pÄ IKEA. Vi hade redan sneglat pÄ deras smarta gardiner, sÄ det föll sig relativt naturligt. Vi klickade hem ett gÀng produkter: Dirigera, deras smarta hub, tvÄ genvÀgsfjÀrrar (Somrig), ett smart uttag (Tretakt) och nÄgra smarta lampor. En av de större punktinsatserna i vÄrt smarta hem pÄ Är och dar.
Vi har nu en mix av:
VĂ„rt hem har blivit bĂ„de smartare men ocksĂ„ en smula spretigare. Dock inte fullt sĂ„ kaotiskt som jag hade förvĂ€ntat mig. Visst, det Ă€r lite stökigt att installera upp prylarna i sina respektive appar, men nĂ€r de vĂ€l Ă€r installerade sĂ„ styr vi Ă€ndĂ„ allt genom Apple Home. Scener, automationer, genvĂ€gsknappar â allt Ă€r uppsatt i Hem-appen och vi kan dĂ€rmed kombinera de olika prylarna frĂ„n de olika systemen. Hittills utan nĂ„gra bekymmer.
Gladast Àr nog fyraÄringen som Àntligen, med hjÀlp av genvÀgsfjÀrren, kan styra lamporna i sitt rum. Ett tryck tÀnder dem, ett dubbeltryck gör dem rosa, och ett lÄngtryck skiftar till grönt. IKEA-fjÀrr och Hue-lampor i en lagom dos symbios.
Inget utopisk Matter-hem, men det fungerar. För det mesta. Ă tminstone tills vi köper pĂ„ oss Ă€n mer fjĂ€rrkontroller, sensorer, gardiner och prylar. I slutĂ€ndan handlar det ju inte om att ha det perfekta systemet â bara att hĂ„lla mörkret pĂ„ avstĂ„nd. Och om det krĂ€ver en extra app och ytterligare en hubb? DĂ„ Ă€r det kanske priset man fĂ„r betala för att leva i framtiden, idag.
Hösten har anlÀnt, och jag har till sist tagit över rollen som förÀldraledig. I detta nu har en vecka passerat, och om nÄgon frÄgade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat Àn att nicka och le. Precis sÄdÀr som man gör nÀr man försöker att dölja sanningen om de smÄ katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.
I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt tvÄ kvÀllar den hÀr veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem pÄ min sida.
FörÀldraledigheten lÀr en mÄnga saker. Men jag har insett att det framförallt Àr en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns sÄklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, nÀr det försvinner in i egenlek, Àr som ljuvlig bakgrundsmusik. SÀrskilt nÀr det ackompanjeras av en ettÄrings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.
Eller ljudet av rafsande i en legolĂ„da, en fantasilek i falsett om nĂ„gon familj som strandat pĂ„ vĂ€g till farmor och farfar. Eller nĂ€r det plötsligt deklareras: âNĂ€e nu ska jag stĂ€lla mig vid fönstret och rĂ€kna bilar med dragkrok. En, tvĂ„ tre…â
Men sÄ finns det ocksÄ de mindre angenÀma ljuden. Ett av dem, har jag fÄtt erfara, Àr nÀr ettÄringar och fyraÄringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnÀllgrÄt. Det Àr sÀllan utan anledning förstÄs. Allt som oftast beror det pÄ att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rÀtt tid. Och Àven om ljudnivÄn i stunden kan vara plÄgsam sÄ drunknar den i ljudet av skammen över att det Àr ens eget fel.
SÄ, nÀr allt kommer omkring, Àr inte ens den vÀrsta sortens oljud sÀrskilt hemskt. Det Àr trots allt bara ett högljutt bevis pÄ att de fortfarande Àr vid liv.
I stÀllet Àr det avsaknaden av ljud som skrÀmmer. NÀr total tystnad infinner sig sÄ löper en stackars förÀldrahjÀrna amok. Under brÄkdelen av en tyst sekund kan den lÀtt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvÄ av dem direkt dödliga.
Det Ă€r sĂ„ledes svĂ„rt att njuta av tystnaden, ens nĂ€r den sker under kontrollerade former. Ăven nĂ€tter dĂ€r de dĂ€r ljudkĂ€llorna sover borta sĂ„ vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör nĂ„gon puls eller nĂ„gra andetag.
Tystnaden, den Àr för alltid förstörd. I stÀllet har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnÀllande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.
Bytt Àr bytt och kommer aldrig tillbaka.
Har du inte spelat Animal Well â lĂ€s ingenting om det innan du drar igĂ„ng. PĂ„ riktigt alltsĂ„. De flesta recensioner av spelet brukar börja med samma brasklapp, av en god anledning. Det Ă€r nĂ„got speciellt med att upptĂ€cka det hĂ€r spelet sjĂ€lv, och i sin egen takt. Utan spoilers.
Gillar du Àventyrsspel eller indie-spel sÄ Àr det hÀr ett absolut mÄste.
Ăr man alldeles tokallergisk mot pixel-estetik sĂ„ kanske man kommer ha svĂ„rt att se bortom grafiken men jag tycker nog att det Ă€r vĂ€rt att ge det en chans Ă€ndĂ„.
Ett helt makalöst pusselspel som inte liknar nÄgot annat jag har spelat. Man hoppar mellan vÀrldar/dimensioner pÄ ett alldeles snillrikt sÀtt.
Jag Àlskar pusselspel som lyckas med konststycket att, gÄng pÄ gÄng, fÄ en att kÀnna sig supersmart nÀr man hittar lösningen pÄ ett till synes omöjligt pussel.
En remaster pĂ„ ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Whatâs not to like?
Underligt ibland hur vissa spel Äldras, eller inte Äldras. Metroid Prime Àr frÄn 2002 men hÄller förvÄnansvÀrt hög klass fortfarande. Visst, vissa saker kÀnns lite stolpiga och styltiga pÄ ett sÀtt som kanske har förfinats de senaste 20 Ären. Men överlag Àr Metroid Prime ett spel som fortfarande hÄller hög klass.
Nu vill jag spela fyran!
(Och trean.)
(Och tvÄan.)
Jag spelade aldrig Cyberpunk 2077 nÀr det lanserades och kan sÄledes inte riktigt kommentera det ganska katastrofala skicket som spelet verkade vara i nÀr det slÀpptes.
Men jag har spelat (lÀs: spelar) Cyberpunk 2077 nu! Och jag mÄste sÀga att det Àr ett otroligt engagerande action-rpg. Det mÀrks att CD Projekt Red har legat i och putsat pÄ spelet sedan 2020 för det Àr ett riktigt vÀlpolerat spel.
Gillar man inte actionspel sÄ kommer man nog ha svÄrt för Cyberpunk 2077. Men det Àr absolut ett av de smartaste actionspelen jag har spelat.
Det finns visor och sÄ finns det geniala visor. Det hÀr Àr ett exempel pÄ det sistnÀmnda.
Greta har en katt
Orvar heter han
Greta har en man
Orvar heter han
Tur att inte Greta
ocksÄ heter det
DĂ„ skulle dom ju heta
Orvar alla tre
Text och musik: Jujja och Tomas Wieslander, Mamma Mu & KrÄkan
DÄ tar vi och gör Apple lite smÄirriterade sÄ hÀr pÄ fredagkvÀllen.
In my day-to-day job Iâm a web developer. Admittedly, a web developer with a certain weakness for native apps. However, itâs been quite a while since I built anything substantial in Apple’s frameworks. The app projects Iâve been involved with in a professional capacity have exclusively been React Native projects.
So for the past year, in an attempt to dust the cobwebs off my native app skills, Iâve been tinkering with an app project that Iâve dubbed âMikroâ. Mikro is a fully native Swift (and SwiftUI) app for Micro.blog.
Mikro is not intended to bring anything new to the Micro.blog platform. In fact â itâs not supposed to be innovative in any way, shape or form. Its sole purpose is to be a canvas for me to learn Swift and SwiftUI. Furthermore, it most probably wonât ever see the light of day.
That being said, I use Mikro every day to keep up with my friends and the Micro.blog community, and it kind of works. Until it falls short.
I donât really know whether this is a good idea or not, but I figured Iâd try spelling out some missing features to see if that gives me enough motivation to see them through.
In my mind, these features are table stakes and will need to be addressed before letting anyone else use Mikro.
These features definitely fall into the category of ânice to haveâ features. But (of course) that wonât stop me from starting them (and perhaps finishing them) before even attempting the âmust havesâ in the list above. Such is the life-cycle of a hobby project.
There probably isn’t one.
(But if there is â I promise to keep you posted.)
Playing around with the new zoom transition styles in iOS 18 for my homemade Micro.blog client.
Ett av sommarens genidrag har varit att lÄna ut min gamla iPod Nano till fyraÄringen för att slippa spela hans önskemusik i bilen. Hans tre favoritalbum Àr inlagda:
Kaffe, bok, morgonsol och en trapp att sitta pÄ.
TÀnk att man nÀstan hunnit ge upp hoppet om sommaren och sen sÄ levererar den tvÄ pangdagar med sol, bad och bÄtutflykter.
SommarlĂ€sning: How to Become the Dark Lord and Die Trying av Django Wexler đ
Davi Àr fast i en tidsloop som ÄterstÀlls varje gÄng hon dör. Hon har försökt vara hjÀlte och tagit sig an att besegra mörkrets makter. Men efter hundratals försök ger hon upp och bestÀmmer sig i stÀllet för att bli mörkrets makter.
De första kapitlen ger absolut mersmak. Fantastiskt roligt skriven och en underbar premiss.
LÀgenheten luktar natur nÀr vÄrt nya tÀlt hÀnger pÄ vÀdring efter tvÄ premiÀrnÀtter vid syrrans torp. Ser redan fram emot nÀsta tÀltnatt.
TÀnk att man har fÄtt gifta sig den hÀr fantastiska kvinnan och sen fÄtt fira det med hela ens familj och ens vÀnner ombord pÄ en spÄrvagn.
Och till rÄga pÄ allt sÄ fick man lov att Àta popcorn tills man storknade.
Vad bra allt blev!
SÄdÀr, telefonen Àr semestersÀkrad med Dumbify i ett försök att minimera slentrianscrollandet.
