Adventstider innebär ruljans i skivbackarna. Ens ordinarie bibliotek tvingas därmed ta ett steg tillbaka till förmån för allsköns vinter- och julalbum. Lämpligt nog har jag en mapp i min musikspelare döpt till “Julmusik som inte suger”.

Som ni hör är jag inte någon julmusikfantast.

Och inte för att nån har frågat, men i mappen hittar vi bland annat:

—

Barnkammarboken – Julsånger

Barnanpassade julvisor. Upplevs som allra bäst med en tvååring och en femåring som gastar med i alla sånger de sjunger på förskolan.

Passar bra till pepparkaksbak.

—

Franska Trion – Våra mest älskade julsånger

Nedtonad och släpig julstämning i salongsberusad jazzskrud.

Passar bra när barnen somnat.

—

She & Him – A very She & Him christmas

Mysigt julalbum i indie-/folktappning som egentligen är här för att det inte gör någon förnär.

Passar bra till glöggbjudning och kompishäng.

—

Fleet Foxes – Fleet Foxes

Det här albumet kanske snarare borde klassificeras som “vintermusik” än julmusik. För det passar egentligen lika bra i januari som i december. Men julstämningen blir inte lidande av att man drygar ut den med lite angränsande musik.

Passar bra till varm choklad ute på balkongen eller i trädgården.

—

Sufjan Stevens – Songs for christmas

Indie-/folkartisterna fortsätter att leverera nedtonade och lågglättiga album. Och så även Sufjan Stevens med banjo och vänner.

Passar bra till adventsfrukost.

—

Så, nu vet ni vad som gömmer sig i de här dammiga vrårna.

Kombinationen av laptopsug, apple-depp och en gnutta inspiration har resulterat i att min anrika MacBook Air från 2011 nu har fått nytt liv som soff- och stugdator. Efter en misslyckad Fedora-installation så är den nu nyblåst (igen) och har fått sig en fräsch installation av elementary OS.

I Fedora hade jag väldiga problem med att få wi-fi att fungera tillfredsställande, nåt som bara verkar funka™ i elementary. So far, so good.

Jezper Söderlund, på sin blogg jezper.se.

Sånt här tyckte jag var genuint roligt att grubbla över förr, men just nu känns det mest avslaget. Entusiasmen för Apple är på en all time low. De har inte förvaltat sitt arv särskilt väl och de har inte hanterat övergången från underdog till ett av världens största företag särskilt taktiskt. De har gjort sig ovän med i princip en hel värld av utvecklare och kompromissar sedan länge hejvilt med sina egna produkt- och designprinciper.

Men framför allt, eftersmaken av Tim Cooks upprepade rövslickeri av Trump är så genomträngande att den nästan letar sig över till min egen gom.

Anil Dash skrev förresten ett mycket bra inlägg om detta.

Medhåll på samtliga punkter. Apples beteenden de senaste åren har verkligen gett en besk eftersmak.

Och som om inte Apples beteende vore nog klandervärt så finns det maktfaktorer utanför deras kontroll som riskerar att påverka mig som slutanvändare. En nyckfull och samarbetsfientlig president skulle närsomhelst kunna tvinga amerikanska företag att dra sig ur den europeiska marknaden som en bricka i ett handelskrig.

Som teknikintresserad och tekniskt bevandrad så känner jag ofta att jag verkligen borde kika seriöst på öppna alternativ. Jag borde nog egentligen byta telefon till en Fairphone. Jag borde byta ut hemdatorn mot en Framework. Jag borde drifta familjens nödvändigaste tjänster och jag borde ha fullständig kontroll över all vår data.

Det är många borden som tillsammans bidrar till ett ständigt dåligt tekniksamvete. Som ett gäng ettriga småstenar som vägrar lämna skon. De ligger kvar som en påminnelse om att det alltid går att göra lite mer och lite bättre.

Men den bittra sanningen är att jag inte är redo att ge upp det här destruktiva förhållandet. Trots diverse snedsteg så tillför Apples hårdvara och mjukvara såpass mycket smidighet, och till viss del inspiration, till mitt dagliga liv som ännu inte riktigt kan matchas av andra plattformar. Även om alternativen är på god väg.

Den insikten till trots så är det inte utan att man känner ett visst mått av vemod över att slänga iväg en beställning på en ny iPhone 17 (att ersätta min fem år gamla iPhone 12 Pro Max) och ett par nya AirPods Pro 3 (att ersätta mina sex år gamla gen. 1). Denna gång vägde fruktskålen tyngre. Om fem år, när det är dags igen, så får vi se om den väger i alla bordens favör.

Och stenarna? De följer med in i den nya skon. Designed by Apple in California™.

Bland böckerna i den vanligtvis så dystopiska och deppiga bokbacken märkt med ”Climate fiction” (eller ”cli-fi” som det så käckt förkortas) hittar vi The ministry for the future. Något så ovanligt som en framtidsskilding om ett samhälle som lyckas kavla upp ärmarna och göra en ansats att lösa de klimat- och rättviseproblem som härjar på jorden.

Som läsare får vi följa Mary, chef för en nystartad FN-gren som i folkmun döpts till ”Ministry of the future”. De ges mandat att föra de sju kommande generationernas talan. Som om framtidens människor också vore livs levande.

Berättelsen tar avstamp år 2025 och beskriver Marys arbete med att nå ut med de idéer, prototyper och lösningar som ministeriet tar fram. För att lyckas måste de få med sig banker, stater och diverse ståthållare till sin sida.

De kapitel som följer Mary ramas på ett effektfullt sätt in av korta eklektiska kapitel som beskriver alltifrån oljeriggars pumpsystem till blockchain och fasansfulla återgivningar av att överleva en katastrofal värmebölja.

The Ministry for the Future känns ömsom tung och ömsom hopplös. Det utopiska samhället som tar tag i sina problem står ibland i allt för stark kontrast till vår bittra verklighet.

Men genom hela boken slutar slutar man aldrig att reflektera över vår egna framtid. Och då framförallt hur annorlunda den skulle kunna te sig.

Om vi bara kavlade upp ärmarna.

Thinky games:

Welcome, puzzlers and problem solvers! We’re a community of thinky fans who want to share amazing games with as many people as possible.

Thinky games are those you love to solve — all about careful reasoning, rather than fast reflexes or dexterity. If you find yourself thinking through a problem and then, when the insights finally dawn on you, exclaiming “aha!”, you’re probably playing a thinky game.

Vilken urmysig resurs, precis i min smak, och något som gått mig helt förbi tills nu. Gillar man kluriga spel så är det här en sajt att bokmärka eller lägga in i RSS-läsaren.

För första gången under alla de år som jag har haft min Fujifilm X-T3 så hängde den sig igår till den grad att jag kände mig nödgad att dra ur batteriet. Det tyckte kameran var såpass obekvämt att den bestämde sig för att straff-nollställa samtliga inställningar, inklusive mina filmsimuleringar.

Det är egentligen inget speciellt med just mina filmsimuleringar, mer än att de är just mina. Varje gång jag försökt göra några drastiska förändringar när det kommer till val av film så slutar det alltid med att fotona känns som någon annans foton. De ser inte ut som de brukar. De är inte mina.

I brist på dokumentation över de småjusteringar jag gjort genom åren så gladdes jag omåttligt över att Fujifilms XApp numera kan visa ett fotos exakta inställningar. Så, inför framtiden, här är receptet till filmen jag valt att kalla Vardagsskimmer 64. Inspirerad och sprungen ur Kodachrome II och Classic Chrome.

Några exempelfoton som är tagna med det här receptet och som kommer direkt ur kameran:

Christoffer Röstlund Jonsson, för etc.se.

Joakim skulle ha varit hemma vid det här laget. Det är han inte. Han är någonstans inuti Marmara, Europas största fängelsekomplex. Det är ökänt för sina brutala förhållanden: våld, bestraffningar, skabb. Minst 11 000 människor är inlåsta i betongbjässen, dubbelt så många som det ens finns fängelseplatser i hela Sverige. Tusentals av dem har frihetsberövats eftersom de ses som fiender till Turkiets regim.

Joakim är en av dessa fångar. Fängslad för sin journalistik. Han är min kollega och kompis.

Det går inte en dag utan att tankarna vandrar iväg till Joakim Medin och till det ofattbara i att han fortsatt sitter frihetsberövad utan att ha begått något brott.

Absurditeten i att han sitter där han sitter – medan ens egna vardag lunkar på som vanligt, i sin gilla takt, med alla bestyr och våndor som hör vardagen till. Det är svårt att förena.

En vacker dag kommer han att släppas. Det är jag övertygad om. Men alla andra dagar sitter han kvar.

Min gode vän Magnus har legat sjuk och verkar söka efter kaninhål att ramla ned i. Han frågade nämligen nyss om ”hidden gems” och om man har något kul, utöver det vanliga, installerat på sin Mac.

Vetitusan om jag har det, eller om någon av de på min lista kan kallas för ”gems”. Men jag valde i alla fall att lägga emfas på ”hidden” och plocka ut ett par appar som knappt har något eget gui men vars funktion jag saknar varje gång jag sitter vid en dator som inte har dem installerade.

• Pika är en trevlig colorpicker som bor uppe i menyraden.
• Amphetamine för att undvika att datorn går ned i viloläge
• MagicQuit för att automatiskt stänga ned appar när de inte använts på ett tag.
• FuzzyTime för att visa klocka i klartext, ”Tio i åtta” i stället för ”19:50”.
• Pastebot för att hantera urklippsminnet
• Rectangle för att skyffla runt fönster

Varsågod för kaninhål!

Man har ju vant sig vid att skriva 2025 nu och februari kanske räknas som lite sent för att runda av fjolåret.

Men om inte nu – när ska jag annars lyckas etablera en tradition av att publicera helt meningslösa siffror runt årsslutet? År 2023 resulterade i 8279 bilder och jag vet att ni, liksom jag, har suttit som på nålar sen nyårsafton i hopp om att få veta hur 2024 har stått sig i jämförelse.

Jag kan nu stolt meddela att väntan är över. Väntan är äntligen över.

*trumvirvel*

Kvantitet 

Likt föregående år så börjar vi med kvantiteten. Räkningen för 2024 slutade på 13 704 foton. Det är hela 5425 (!) fler än förra året.

I den här drösen av foton så står våra telefoner för dryga 56% av totalen och storkameran står för dryga 41%. Av någon anledning är förhållandet det omvända jämfört med förra året.

Vilket tar oss vidare till siffrorna som egentligen betyder något:

Kvalitet

Vi är flitiga på att favorisera foton i vår familj. Det har blivit en naturlig del av vårt fotoflöde.

Som en naturlig del av av vår i biblioteketsorganisering så favoritmarkerar vi de foton som vi tycker ”det här känns värt att visa upp”. Favoritsjärnan indikerar att fotot tagit sig över någon slags subjektiv lägstatröskel. Inte att fotot är något slags konstverk. Således kan man utan problem räcka telefonen till en bekant, trycka in på favoritalbumet, och sedan låta personen svajpa mellan foton bäst den vill.

Så, hur många av årets 13 704 foton kvalade in som favoriter?

*trumvirvel igen*

2796 favoriter. Det är 943 fler än förra året för den som räknar. (Och det gör vi ju.)

Vi favoriserar alltså fortfarande ca en femtedel av samtliga foton. 20% i år jämfört med 22% förra året.

Det här året är det också betydligt jämnare mellan andelen favoriserade foton mellan telefonerna och kameran. De ligger runt femtedelen båda två – kameran något under och telefonerna något över. Förra året var det betydligt större skillnad mellan dem.

Jag funderar på om jag varit duktigare på att ta gallra bort och kassera meningslösa bilder från kameran det här året. Foton som är ur fokus eller foton som tagits av misstag. Det förklarar dock inte att telefon-andelen har sjunkit så mycket i år jämfört med förra året.

Det var allt. Nu är det slut på meningslösa siffror för den här gången.

Nintendo visade som bekant upp Nintendo Switch 2 för ett par veckor sedan. Och vi väntar ju egentligen fortfarande på fler konkreta detaljer från Nintendo. Men vi ska inte låta sådana petitesser hindra oss från att spekulera i en av de stora diskussionspunkterna sedan de släppte teasern. Att spekulera är ju alltid kul!

Den stora vida webben har nämligen tisslat och tasslat om huruvida kontrollerna kommer kunna användas som möss eller ej.

Läs t ex Maddy Myers för Polygon:

This was already rumored, and if I hadn’t seen those rumors, then I might not have understood what I was looking at during the portion of the teaser that depicts the Joy-Cons sliding around on a hard surface like a cute lil’ mouse. Because of those rumors, though, I’m now convinced that this is a thing and the Switch 2 will include this feature. The video specifically shows the Joy-Con mouse position as perpendicular to the surface its on. The new Joy-Con mechanic is further cemented by the part of the video that shows a Joy-Con on its side with a section that really looks like an optical mouse light.

Och hon spekulerar vidare:

My biggest question is… why? I’ve now picked up my old Joy-Cons and slid them around my desk just to get a feel for how this would be, and it feels weird as heck. They’re small and fiddly. The new Joy-Cons will be bigger and may feel a bit more robust, but this is still a very skinny and flat mouse that doesn’t look like it would conform to a human hand particularly well. It would probably hurt my hand if I used this “mouse” for a prolonged length of time.

That matters, because most games that benefit from using a mouse are games that involves a lot of mouse usage. I’m thinking about strategy games here, with lots of menu items on the screen to click on, or units to select and direct to different places on a map. Or maybe point-and-click adventure games that require carefully sliding a cursor around a room, looking for clues.

Ett högst rimligt resonemang.

Jag håller med om att det mycket väl kan vara så att musfunktionen faktiskt kommer att vara en ganska obekväm upplevelse. Men med den viktiga distinktionen att Nintendo är helt okej med det.

Min teori är nämligen att musfunktionen inte är ett mål i sig självt. Snarare är musfunktionen en nödvändig konsekvens av de har valt att lägga fokus på en helt annan del av hårdvaran: pekskärmen.

Switchens pekskärm har verkligen levt ett liv i skymundan. Mig veterligen nyttjas den bara fullt ut i ett fåtal spel. Åtminstone bland Nintendos egna titlar.

Vilket, förmodar jag, främst beror på att pekskärmen av naturliga skäl kräver att man spelar i handhållet läge. Så fort man kopplar upp sig mot en tv så går pekskärmen inte längre att använda och man tvingas förlita sig på den ordinarie spelkontrollen. Eller, i vissa fall, knapphändiga rörelsekontroller. Oavsett tvingas man leva med en stor precisionsförlust så fort man vill använda en större skärm.

Även en halvkass mus skulle kunna jämna ut det här precisionsglappet mellan handhållet och inkopplat läge. Nintendo skulle då ha den ventil de behöver för att våga bygga fler spel och upplevelser som kräver en högre precision.

Vågar man hoppas på en fullfjädrad editor för att skapa egna banor i Mario Kart 9?

Mela, min favoritapp sedan flera år tillbaka för att samla recept, har fått sig en uppdatering:

Mela 2.5 is now available with improvements to the recipe importer, which can now extract recipes from video descriptions on YouTube, TikTok, and Instagram. This update also introduces “Web Recipe Search” as a search engine option for the in-app browser, allowing you to search for recipes directly on various recipe websites.

Just den här uppdateringen innehållet inget av vikt för min egen del, men jag påmindes om att jag nog aldrig har puffat för Mela tidigare. I bland glömmer man liksom av att hylla de där vardagshjältarna till appar som bara gör sitt jobb dag ut och dag in. År efter år.

Det är långt ifrån en självklarhet.

Mela är en receptsamlare för Apples plattformar. Den integrerar med den inbyggda Påminnelser-appen för inköpslistor och Kalender-appen för veckoplanering. Det fungerar även alldeles utmärkt att dela en receptsamling mellan flera iCloud-användare.

Och, föredömligt, från Melas Privacy Policy:

Mela does not collect any data. If iCloud Sync is enabled, your data is stored securely in a private container in your iCloud account. Mela does not depend on or use any third-party service.

Dagen har kommit då jag äntligen tar mig i kragen och inaktiverar mina Metakonton. Det går därmed inte längre att hitta mig på varken Facebook eller Instagram. Mina profiler bör vara helt borttagna.

Lite fegt att enkom ”inaktivera” kan tyckas (i motsats till att ta bort kontona permanent) men jag valde just ”inaktivering” eftersom det tillät mig att finnas kvar med mitt befintliga konto på Messenger. Messenger är inget jag använder om jag inte måste men jag har familj och bekanta där Messenger, för tillfället, är det enda alternativet att nås på. Hade jag orkat vara lite omständig så hade jag kunnat ta bort mitt FB-konto permanent för att sedan skapa upp ett telefonnummerbaserat konto på Messenger. Jag förmodar att jag då hade behövt be de grupper jag hänger i att lägga till mitt nya konto och det kändes som ett lite för stökigt steg i nuläget – jag skjuter den stökigheten på framtiden.

Svårast för det här beslutet kommer min fru ha. Hon har använt min instagramprofil som ett bokmärke för att hitta hit, till den här bloggen. Det återstår att se hur hon kommer att göra framöver. 😬

Nintendo släppte precis en efterlängtad trailer till Nintendo Switch 2. Och även om det är skralt om info i trailern så tycker jag konsolen verkar bestå av precis det man hoppades på: En bättre Nintendo Switch.

Med Nintendo så vet man ju aldrig helt säkert. Det kunde lika gärna varit så att de ansåg att Switchen redan var ”gjord”. Och att det därför inte fanns en tillstymmelse till anledning att bygga en uppdaterad variant. I stället hade de lika gärna kunnat göra något helt nytt och otestat.

De farhågorna ser nu ut att kunna avskrivas. Nintendo Switch 2 är t om såpass kompatibel med föregångaren att den stödjer både digitala- och fysiska Switchspel. Av trailern att döma så ser den också ut att bli något större än originalet. Förhoppningsvis betyder det att den blir något mer ergonomisk för vuxna händer utan att, för den sakens skull, tumma för mycket på ergonomin för barnhänder. Svår balansgång.

Med tanke på att vi börjat spela en hel del Switch i familjen så kommer detta bli årets lättaste teknikköp till vårt hushåll. Hoppas att priset inte sticker iväg allt för mycket bara.

Fler detaljer väntas i ett Nintendo Direct den andra april (och inte fjärde februari som jag först glädjetolkade det amerikanska datumet som). Tills dess så räknar jag med att vi kommer matas med en strid ström av inofficiella rykten och detaljer i samma takt som vi sett de senaste veckorna.

Sven Dahlstrand på sin blogg:

Marginalia Search recently moved to a new domain and got a bit of a facelift. If you haven’t checked out this indie web search engine yet, now’s a great time to give it a try. Not sure what you’re looking for? Head over to the explore page and see what catches your eye. 👀

Ena stunden följer man Svens råd i godan ro. Nästa stund kvicknar man till, tydligen nån timma senare, efter att ha förlorat sig bland drösvis av charmiga bloggar.

Marginalia är en liten, oberoende, sökmotor som fokuserar på att indexera personliga bloggar och andra icke-kommersiella sajter. Explore-sidan som Sven tipsar om är ett slumpmässigt axplock av sajter som ingår i dess index.

Viktor Löfgren, i ett särdeles peppande stycke på Marginalias About-sida:

How long have been talking about the decrepit state of the web? How many pages of essays have been written, how long have we waited for the planets to align and the web somehow to fix itself? Seems very clear talking and writing isn’t going to fix the web. Rallies or pleas to the government isn’t going to fix the web either. Not even AI or Elon Musk is going to fix the web.

New search and discovery mechanisms stubbornly refuse to manifest almost no matter what we do, until we actually go build the things. You do not need VC funding, or a San Fransisco address, or even someone’s permission.

This is how it’s always been. Things exist on the web because someone built them. As a consequence, if you want something to exist on the web, you go build it.

Bygg. Bara bygg.

Staffan Lindberg och Magnus Wennmann i Vad händer med Shein-returerna?

Mängden begagnade plagg i världen överstiger all efterfrågan. Det gör att det inte är importlandets behov av kläder som styr handeln – utan exportlandets behov av att bli av med dem.

Ytterst välproducerat reportage i fyra delar som spänner över flera kontinenter, involverar flera miljöbrott och organiserad brottslighet.

Koka en kaffe och avsätt en stund. För det här kan man inte annat än att sträckläsa.

Det har släppts en hel drös med trevliga spel under 2024. Spel som jag har haft alla avsikter att ta mig an men som jag ändå inte har lyckats ta mig för.

Så kan det gå ibland.

I stället för att, som typ alla andra, reflektera över det i tysthet så väljer jag att hantera den här otillfredsställelsen genom att dela med mig av listan till er. Kanske, bara kanske, smittar mitt dåligt spelsamvete över på er för att ni inte har tagit er tid att spela alla de här pärlorna.

Ryktet gör dock gällande att ett nytt år står och stampar nu när 2024 lider mot sitt slut. Vi har alla chanser i världen att oss an de här spelen under 2025.

—

Neva

Spirituell uppföljare till det makalöst vackra GRIS. På ytan ser Neva minst lika bedårande ut. Grafikstilen kan närmast beskrivas som en livs levande vattenfärgsmålning. Liksom GRIS så förväntar jag mig ett kort, relativt enkelt spel som kommer bjuda på känslor, nån tår och småtrevliga pussel.

—

Lorelei and the laser eyes

Pusselspel från den innovativa spelstudion Simogo. Som, bland annat, ligger bakom Year Walk (2013), Device 6 (2013) och Sayonara Wild Hears (2019).

—

Pentiment

Pentiment har funnits inkluderat i Xbox Game Pass sedan flera år men eftersom jag inte har någon Xbox hemma så har det helt gått mig förbi. Min kollega har pratat sig varm om den säregna grafikstilen i samklang med den välgjorda mordgåtan.

—

The Rise of the golden idol

Uppföljare till det förträffliga detektivspelet Case of the golden idol.

Jag har dessvärre medvetet försökt hålla mig borta från all typ av spoilers för The Rise of the golden idol så jag kan i ärlighetens namn inte berätta särskilt mycket om det. Jag bara förutsätter att det fortsätter på originalets inslagna bana och det är gott nog för mig.

—

Thank goodness you are here

Humor är svårt. Alldeles särdeles svårt. Men folk hävdar, med emfas, att Coal Supper har lyckats med det konststycket i Thank goodness you are here. Det återstår att se om folk har rätt.

Det här spelet hamnade på min radar på grund av dess utgivare: Panic. Hittills har denna anrika mac-utvecklare lyckats gallra guldkorn som utgivare i form av Firewatch (2016) och Untitled Goose Game (2019).

—

Chants of Senaar

Eftersom det här är min lista och ingen annans så kan jag tillåta mig själv att tumma lite på min begränsande 2024-regel. Jag väljer helt sonika att lyfta in Chants of Senaar från fjolåret. Ett spel vars pussel bygger på att förstå och översätta främmande språk. Idel höga betyg och att allsköns människor rekommenderat det gör att det absolut förtjänar att avrundas in.

Jezper Söderlund föreslår en ny Spotifyfunktion i ett inlägg på sin blogg ”Feature request: Spotify twin users”:

If there was another user our there that shared similar traits in their saved music, playlists and stats, let’s say we have a 50 % overlap in some arbitrary metric, I would be HUGELY interested in listening to what that other 50 % was.

So I would love access to digital twins in Spotify. A way for me to browse other Spotify users, anonymised of course, to learn more about what they like. Perhaps even ways to sort and filter based on metrics, like show me best matches in a specific genre. Or find my a digital twin for a specific playlist. Or time of day.

Fantastisk idé! Faktum är att jag kan skriva under på alla idéer som tar oss närmare den digitala motsvarigheten att få rota bland folks ofiltrerade skivsamlingar.

Vilket fick mig helt osökt att tänka på en passage ur Jesper Nilssons inlägg ”Längtan efter Fast and furious och så mycket mer”:

I min lilla etta i Farsta i Stockholms södra förorter hade jag samtidigt fått tillträde till andra nya rum. Genom Napster och DC++ hade ett helt nytt sätt att hitta film och musik på uppstått. Bortom den “tomma sökrutan” fanns här funktionen att gå in i andra användares filarkiv, leta runt och ta vad man ville ha.

Jag brukade likna det med att leta i skivbackar hemma hos folk. Sökte man efter en udda Death in June-låt kunde man ge sig fan att det fanns andra guldklimpar (eller värre) i skivbacken hos den man hittade låten hos.

Även jag kan stundtals drömma mig tillbaka till DC++tiden och de tillfällen man lyckades hitta en trave oupptäckta skivor bland någons välorganiserade musikmappar. Och varje gång man hittade något bekant så växte ivern eftersom de okända mapparna blev än mer intressanta. Hjärnans egna sätt att poängsätta och värdera ett nytt bibliotek.

En tvillingfunktion som Jezper beskriver hade varit ett intressant tillägg till Spotify. Särskilt eftersom Spotify sitter på fascinerande mängder data. Matchningen kan ske, som Jezper är inne på, baserat på tid på dygnet, om man är på jobbet eller ej, eller kanske kopplat till någon av de andra otaliga datapunkter som Spotify har tillgång till.

För egen del har jag dock svårt att se att en sådan funktion skulle räcka för att locka tillbaka mig som kund. Spotify och jag har växt lite för långt isär från varandra under lite för lång tid. Jag är numera lite för ointresserad av Spotify som helhetsprodukt för att en enstaka intressant funktion skulle kunna ändra på det.

Det här är alltid en lika trevlig tid på året nu när folk börjar posta sina musikfavoriter från året som har gått.

• Hymn har, som vanligt, två uttömmande listor: Årets bästa svenska album 2024 och Årets bästa internationella album 2024.
• Jon Hicks lista är alltid lika spännande för jag brukar alltid hitta album som jag aldrig skulle snubblat över annars: Hicks.design’s Music of 2024.
• Tyler Hall delar också med sig av sina favoriter i inlägget Re: Music Year-End Lists. Inte riktigt min musiksmak men kul att skumma igenom ändå.

Men jag vill hitta fler, framförallt svenska, listor. Gömmer det sig fler inlägg där ute någonstans?

I continue to chip away on Mikro, my third-party Micro.blog app.

It’s not a particularly speedy process. Mainly because I’m not an experienced Swift or SwiftUI developer. But also – and more importantly – since it also competes with the most important job of all: caring for my kids during my paternity leave. 😄

Nothing has really changed with regard to the motivation of the project. I’m still hesitant to ever release it publicly and its goal is not really to bring anything new to Micro.blog. For now, it’s solely for me. But I do use it every day and it has replaced the official Micro.blog app for nearly all tasks.

So, for no particular reason other than I wanted to share, here are some progress since last time:

Sign in works

My Micro.blog credentials are no longer hard coded into Mikro (phew!) and it’s now possible to sign in using any Micro.blog account. The account credentials are stored (and potentially synced) in Apple Keychain so that they remain safe and secure on your devices.

Image viewer tweaks

I’ve spent some time to tweak the transitions between the timeline and the image viewer. There is still some clipping going on that I can’t figure out how to get rid of but it’s getting there.

Translation

I’ve added a button to quickly translate the text of a post using Apple’s built-in translation and UI. I’m not particularly happy about the UI/UX of the translation so I might try to display the translation inline instead of showing the default translation sheet. The Apple translation service is also quite limited but hey – it works. And it took almost no effort to add it.

WYSIWYG Editor

I’ve been experimenting with MarkupEditor to enable rich text editing when composing a post. Overall I’m very happy how far it has gotten me, especially with so little effort. But I really want to polish the UI and UX some more.

Finns där musik finns.

—

Sture Kvintett – Barnjazz på svenska

Kanske inte ett album för den breda allmänheten. Men för föräldrar med barn i förskoleåldern kan jag varmt rekommendera dessa nyutgivna jazztolkningar av barnvisor. En utomordentlig trevlig bakgrundsplatta som både barn och vuxna kan nynna med i medan man gör annat.

—

Efterklang – Things We Have in Common

Jag introducerades till Efterklang i och med släppet av Piramida, 2012. Sedan dess har jag aldrig riktigt fastnat för några av deras album även om jag avnjutit dem live. Det här senaste albumet låter inte alls som Piramida, i stället är det betydligt mer bombastiskt. Stundtals påminner det nästan om M83s Hurry up, we’re dreaming. Och kanske är det just därför jag uppskattar Things we have in common så mycket.

—

Bon Iver – SABLE, - EP

Höst brukar innebära mer singer-songwriter i högtalarna hemma och Bon Ivers senaste EP gör ingen besviken. Förutom om man kanske hade önskat något mer experimentellt i stil med exempelvis 22, a million. Musikaliskt är denna EP inte alls lika utmanande men väl ett trevligt soundtrack till dalande höstlöv.

—

Phosphorescent – Revelator

Vill man utöka höstlistan med ytterligare ett album så bör man köa Phosphorescents senaste Revelator. Och när det albumet tar slut så kan man fortsätta med valfritt annat Phosphorescent-album.

—

Dummy – Free Energy

Shoegaze med allt vad det innebär av tillhörande elgitarrer, distpedaler och synthar. Men med ett tydligare upptempo-beat än vad jag är van vid när det kommer till Shoegaze.

Förövrigt ett album som jag aldrig hade upptäckt om det inte vore för den nystartade sajten Hearing Things, startad av fem tidigare Pitchfork-anställda som blev av med jobbet i samband med att Pitchfork skohornades in i GQ.

—

Musik jag vill lyssna på men inte hunnit

En genomförkyld familj har satt tydliga begränsningar kring mängden stillsam egentid man kan få loss för att lyssna in sig på nya album. Särskilt på album som inte riktigt gör sig som bakgrundsmusik utan förtjänar både en och flera aktiva genomlyssningar.

Ser fram emot att kunna lyssna på de här i lugn och ro nån gång framöver:

• The Cure – Songs of a lost world
• Thåström – Somliga av oss

Finns det ytterligare något jag bör lyssna på måntro?

Det började för länge sedan. En smart glödlampa här, ytterligare en där. Jag hade, som en ansvarsfull vuxen med fast inkomst, äntligen hittat något som skulle förenkla livet. Lampor som tänds och släcks automatiskt när man kliver in genom dörren – framtiden var ljus. Det tjugoförsta århundradet skulle äntligen råda bot på mörkret.

Tills för ett par veckor sedan höll vi oss strikt till ljuskällor från Philips Hue. Det fungerade, tills en av de dyrare lamporna plötsligt dog. Det kändes orimligt att betala närmare 500 kr för att ersätta en… lampa. Ja, en lampa.

Vi var således i behov av något billigare. Särskilt nu när mörkret började krypa på, och vi dessutom ville köpa fler smålampor för att motarbeta det med de medel vi hade att tillgå.

Men! Behovet är egentligen inget nytt. Jag har länge hållit mig från att utöka vårt system i väntan på att Matter – framtidens hubblösa standard – skulle rulla ut på bred front. Men tiden gick, lampor gick sönder och den hubblösa framtiden lyser ännu med sin frånvaro.

Så där stod jag, med en halvtrasig uppsättning smarta lampor i relativt akut behov av ljus. Vad gör man då? Jo, man ger upp om den optimala lösningen och faller tillbaka till något som faktiskt går att köpa: gammal hederlig ZigBee. Det är tekniken bakom Philips Hue och flertalet andra smarta system. Den utopiska, hubblösa Matter-framtiden får vänta, och istället välkomnar vi ytterligare en hubb i vårt hem.

Valet föll på IKEA. Vi hade redan sneglat på deras smarta gardiner, så det föll sig relativt naturligt. Vi klickade hem ett gäng produkter: Dirigera, deras smarta hub, två genvägsfjärrar (Somrig), ett smart uttag (Tretakt) och några smarta lampor. En av de större punktinsatserna i vårt smarta hem på år och dar.

Vi har nu en mix av:

• Philips Hue, barnens favorit eftersom de kan ändra färg
• Eve, ett par smarta uttag, de enda enheterna som faktiskt är redo för den utopiska (och högst hypotetiska) Matter-framtiden
• IKEA, för att kunna utöka på en budget

Vårt hem har blivit både smartare men också en smula spretigare. Dock inte fullt så kaotiskt som jag hade förväntat mig. Visst, det är lite stökigt att installera upp prylarna i sina respektive appar, men när de väl är installerade så styr vi ändå allt genom Apple Home. Scener, automationer, genvägsknappar – allt är uppsatt i Hem-appen och vi kan därmed kombinera de olika prylarna från de olika systemen. Hittills utan några bekymmer.

Gladast är nog fyraåringen som äntligen, med hjälp av genvägsfjärren, kan styra lamporna i sitt rum. Ett tryck tänder dem, ett dubbeltryck gör dem rosa, och ett långtryck skiftar till grönt. IKEA-fjärr och Hue-lampor i en lagom dos symbios.

Inget utopisk Matter-hem, men det fungerar. För det mesta. Åtminstone tills vi köper på oss än mer fjärrkontroller, sensorer, gardiner och prylar. I slutändan handlar det ju inte om att ha det perfekta systemet – bara att hålla mörkret på avstånd. Och om det kräver en extra app och ytterligare en hubb? Då är det kanske priset man får betala för att leva i framtiden, idag.

Hösten har anlänt, och jag har till sist tagit över rollen som föräldraledig. I detta nu har en vecka passerat, och om någon frågade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat än att nicka och le. Precis sådär som man gör när man försöker att dölja sanningen om de små katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.

I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt två kvällar den här veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem på min sida.

Föräldraledigheten lär en många saker. Men jag har insett att det framförallt är en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns såklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, när det försvinner in i egenlek, är som ljuvlig bakgrundsmusik. Särskilt när det ackompanjeras av en ettårings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.

Eller ljudet av rafsande i en legolåda, en fantasilek i falsett om någon familj som strandat på väg till farmor och farfar. Eller när det plötsligt deklareras: ”Näe nu ska jag ställa mig vid fönstret och räkna bilar med dragkrok. En, två tre…”

Men så finns det också de mindre angenäma ljuden. Ett av dem, har jag fått erfara, är när ettåringar och fyraåringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnällgråt. Det är sällan utan anledning förstås. Allt som oftast beror det på att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rätt tid. Och även om ljudnivån i stunden kan vara plågsam så drunknar den i ljudet av skammen över att det är ens eget fel.

Så, när allt kommer omkring, är inte ens den värsta sortens oljud särskilt hemskt. Det är trots allt bara ett högljutt bevis på att de fortfarande är vid liv.

I stället är det avsaknaden av ljud som skrämmer. När total tystnad infinner sig så löper en stackars föräldrahjärna amok. Under bråkdelen av en tyst sekund kan den lätt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvå av dem direkt dödliga.

Det är således svårt att njuta av tystnaden, ens när den sker under kontrollerade former. Även nätter där de där ljudkällorna sover borta så vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör någon puls eller några andetag.

Tystnaden, den är för alltid förstörd. I stället har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnällande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Animal Well

Har du inte spelat Animal Well – läs ingenting om det innan du drar igång. På riktigt alltså. De flesta recensioner av spelet brukar börja med samma brasklapp, av en god anledning. Det är något speciellt med att upptäcka det här spelet själv, och i sin egen takt. Utan spoilers.

Gillar du äventyrsspel eller indie-spel så är det här ett absolut måste.

Är man alldeles tokallergisk mot pixel-estetik så kanske man kommer ha svårt att se bortom grafiken men jag tycker nog att det är värt att ge det en chans ändå.

Cocoon

Ett helt makalöst pusselspel som inte liknar något annat jag har spelat. Man hoppar mellan världar/dimensioner på ett alldeles snillrikt sätt.

Jag älskar pusselspel som lyckas med konststycket att, gång på gång, få en att känna sig supersmart när man hittar lösningen på ett till synes omöjligt pussel.

Metroid Prime Remaster

En remaster på ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. What’s not to like?

Underligt ibland hur vissa spel åldras, eller inte åldras. Metroid Prime är från 2002 men håller förvånansvärt hög klass fortfarande. Visst, vissa saker känns lite stolpiga och styltiga på ett sätt som kanske har förfinats de senaste 20 åren. Men överlag är Metroid Prime ett spel som fortfarande håller hög klass.

Nu vill jag spela fyran!

(Och trean.)

(Och tvåan.)

Cyberpunk 2077

Jag spelade aldrig Cyberpunk 2077 när det lanserades och kan således inte riktigt kommentera det ganska katastrofala skicket som spelet verkade vara i när det släpptes.

Men jag har spelat (läs: spelar) Cyberpunk 2077 nu! Och jag måste säga att det är ett otroligt engagerande action-rpg. Det märks att CD Projekt Red har legat i och putsat på spelet sedan 2020 för det är ett riktigt välpolerat spel.

Gillar man inte actionspel så kommer man nog ha svårt för Cyberpunk 2077. Men det är absolut ett av de smartaste actionspelen jag har spelat.

In my day-to-day job I’m a web developer. Admittedly, a web developer with a certain weakness for native apps. However, it’s been quite a while since I built anything substantial in Apple’s frameworks. The app projects I’ve been involved with in a professional capacity have exclusively been React Native projects.

So for the past year, in an attempt to dust the cobwebs off my native app skills, I’ve been tinkering with an app project that I’ve dubbed ”Mikro”. Mikro is a fully native Swift (and SwiftUI) app for Micro.blog.

Mikro is not intended to bring anything new to the Micro.blog platform. In fact – it’s not supposed to be innovative in any way, shape or form. Its sole purpose is to be a canvas for me to learn Swift and SwiftUI. Furthermore, it most probably won’t ever see the light of day.

That being said, I use Mikro every day to keep up with my friends and the Micro.blog community, and it kind of works. Until it falls short.

I don’t really know whether this is a good idea or not, but I figured I’d try spelling out some missing features to see if that gives me enough motivation to see them through.

Missing features:

In my mind, these features are table stakes and will need to be addressed before letting anyone else use Mikro.

• Search: Currently, there is no way to search in Mikro. Which means there is also no way of following new users.
• Notifications: Mikro doesn’t support any notifications right now.
• Long posts: Mikro doesn’t yet support writing long posts
• Attach media: Mikro doesn’t yet support attaching images or videos when writing a new post
• Log in: To underline just how much of a personal project Mikro is – I haven’t yet added any support for logging in. I just use a hardcoded authentication token that’s appended to every API request. 😄

Features I’d like to add:

These features definitely fall into the category of ”nice to have” features. But (of course) that won’t stop me from starting them (and perhaps finishing them) before even attempting the ”must haves” in the list above. Such is the life-cycle of a hobby project.

• Translation: iOS 18 will introduce an API to use on-device-processing to translate texts. I would love to add that to Mikro.
• Inspiration: With iOS 17, Apple introduced a Journaling suggestion API that can give you some inspiration on what to write about when authoring a new post.
• Mac app: when adding some functionality that was iOS-only, I managed to break the Mac app.

Mikro’s future

There probably isn’t one.

(But if there is – I promise to keep you posted.)

Vilket trevligt Nintendo Direct! Ett nytt Zeldaspel annonserat där vi faktiskt tillåts spela som Zelda. Och äntligen får vi mer info om Metroid Prime 4.

Nu är jag omåttligt sugen på att plocka upp antingen Link’s Awakening eller Metroid Prime som årets semesterspel.

I rimlighetens namn borde jag välja Link’s Awakening eftersom jag aldrig spelat originalet. Men jag är också sugen på att spela igenom Metroid Prime för femtielfte gången.

Decisions decisions.

Eller så återgår jag till min tidigare plan och gör som Sanna Lund och spelar Lorelei and the Laser Eyes.