Konsten att inte skriva
Det Àr ju bara att sÀtta sig ned och skriva, tÀnker jag. Och sÄ sÀtter jag mig ned, och skriver.
Med avstamp i en idé och med ett embryo av tvÄ, tre meningar sÄ hoppas jag pÄ att orden ska fortsÀtta flöda. Men. Det gör de inte. De sinar.
UngefÀr hÀr.
Jag har försökt förstĂ„ varför de sinar. Det Ă€r svĂ„rt. Kanske Ă€r det, som sĂ„ ofta, en rad faktorer som spelar in. Att det jag skriver om Ă€r ointressant eller att just mina Ă„sikter om Ă€mnet Ă€r onödiga. Eller. Ănnu vĂ€rre. De gĂ„nger jag snubblar över över nĂ„got som verkar intressant men inser att jag inte har nĂ„got nytt att tillföra, hur jag Ă€n försöker. Vem Ă€r jag dĂ„ att tycka till?
Ord kommer inte lÀttvindigt till mig. Jag stöter och blöter dem innan jag ens tillÄter dem att skrivas ut pÄ skÀrmen. Och nÀr de vÀl tagit plats dÀr sÄ löper de stor risk att tas bort sÄ fort jag lÀser meningen som jag nyss skrivit.
Jag har en tendens att överredigera. NÀr jag lÀser det jag skrivit sÄ resulterar det oftast i att jag kapar ned texten till den grad att den tappar den tillstymmelse till personlighet som den en gÄng startade med. Alla onödiga meningar, teser och paragrafer stryks. En efter en. Och inte sÀllan resulterar det i att blott en rubrik ÄterstÄr pÄ ett tomt ark.
SÄ. Jag ska göra mitt yttersta för att komma till bukt med den hÀr skriv- och publiceringsrÀdslan. Efter idogt grubblande sÄ har jag stipulerat tvÄ strategier för att ta mig framÄt.
- Skriva.
- Publicera.
Sjutton, vad fyller ens den hÀr hemsidan för syfte om jag inte vÄgar fylla den med nÄgot?